Ja, jag är sopgubbe och vad är ditt problem?

Helt seriöst, nu är jag trött å inte bara lite trött utan djävligt trött. 

Jag är så sjukt trött på alla människor som dömer folk utefter hur de ser ut eller har på sig. 

För er som inte visste det så jobbar jag som sopgubbe eller sopkvinna vad ni nu väljer att kalla det. 
Å nej jag kör ingen lastbil, men hur som haver så är det inte vad jag gör i mitt jobb som jag vill belysa utan hur folk ser på mig och jag vet att detta inte bara är inom min bransch utan lite överallt i olika situationer. 
Så dags att någon tar upp ämnet... (igen)


När jag för 6 år sedan började jobba för det företaget jag jobbar för idag och jag kan väl inte påstå att det var där jag hade tänkt att hamna, men eftersom jag inte ville jobba som undersköterska och behövde pengar så blev valet efter lång betänketid så. 

Men jag blev kvar, jag hade väldigt roligt på min arbetsplats och försökte alltid att se det positiva i det hela och mina kollegor var underbara. 

Efter en tid fick jag problem med ryggen då detta jobb verkligen kan vara tungt och jag blev placerad på ett annat ställe där jag faktiskt inte en enda gång tog hand om sopor, jag jobbade där i cirka 3 år och sedan så började jag studera till hälsoutvecklare då det är det jag verkligen brinner för. 
Avverkade 2 år i skolbänken och sedan efter min utbildning var klar så har jag gått tillbaka till jobbet som sopgubbe (anledningen till det kan vi ta en annan gång annars blir detta inlägg alldeles för långt). 

Och nu till det väsentliga, när jag arbetar så har jag arbetskläder på mig, dvs "blåställ". 

Detta gör tydligen att jag helt plötsligt är mindre "värd" än andra, att jag är obegåvad, kan inte få ett "vettigt" jobb ja listan kan göras lång. 

Men HEYYYY vem fan är du som kan utefter mina arbetskläder göra den bedömningen om jag är smart, obegåvad osv eller ej??!!! (och varför skulle jag vara obegåvad bara för att jag gör det arbetet jag gör, tänk om det är som så att jag gillar mitt jobb till skillnad ifrån väldigt många som bara klagar). 


Jag är så trött på att folk ser ner på en enbart pga att jag går runt i "byggare bob" kläder och skiftar lite kärl.

En liten historia ur arbetslivet.

Jag kliver in i receptionen på ett företag, har ögonkontakt med receptionisten, jag säger hej, hon ser rakt igenom mig och hejjar på killen i kostym som kommer strax bakom... 
Tydligen så har mina byggare bob kläder inte samma status som killen i Armani kostym.

Nästa dag händer ungefär samma sak, fast ingen kommer bakom, men hon kan likförbannat inte hejja tillbaka utan ser på mig och ger mig blicken, hallå tror du att jag hejjar på en "sån" som dig. 

Så rullar det på, tills jag får lov att fråga henne något och då börjar vi prata lite och vi kommer in på träning på något vänster och jag berättar att jag är utbildad hälsoutvecklare men tyvärr så tjänar man inte så bra i den branschen (om man inte vill slita som ett djur eller kan jobba emot företag) så jag jobbar tyvärr inte med det och där snappade hon upp två saker. 

Hon insåg att jag var kunnig inom ett område som hon gillade plus att hon fick höra att jag förmodligen tjänade bättre än henne och alla fördelar jag hade med mitt jobb. 

Dagen efter det så hejjade hon mer än någonsin.

Men helt seriöst, ska det behöva vara så??!!
Måste jag dra min livshistoria och även vad man ungefär tjänar för att folk ska säga hej?

DET ÄR JU HELT SJUKT! 

Jag har efter alla dessa år i branschen lärt mig en sak och att det är folk kommer att se ner på mig tills jag (observera ordet JAG) har fått dem att börja prata. 
När de väl inser att jag har något innanför pannbenet, att jag också går runt med designern väska och kläder och dessutom kan saker om träning och kost så är jag helt plötsligt värd något i deras ögon. (som om detta spelar någon roll) 

Men om jag skulle ge mig och inte få folk att lyckas säga hej så skulle jag på många ställe bara bli behandlad som luft.... 

Med detta menar jag inte att man ska älska alla men att man för i helvete iaf kan säga hej och kanske hjälpa till att hålla upp en dörr.

Så till alla där ute, tänk på det, ett hej eller ett leende kan väl inte vara så himla svårt att åstadkomma?